Arkitekturen genom tiderna

På 1980-talet utförde arkitekt Tore Tallqvist, numera professor emeritus i arkitekturhistoria, en kartläggning av byggnaderna i Gamla stan som underlag för en bevarande stadsplan som då var aktuell. Dokumentationen baserade sig främst på iakttagelser på området och på uppgifter hämtade ur gamla brandförsäkringsbrev. Skriften ”Gamla stan i Ekenäs, råd och riktlinjer för byggnadsvård” delades ut till fastigheterna i Gamla stan. Byggnadernas olika stilperioder och deras enskilda tillskott presenterades, följda av konkreta råd för underhåll och ombyggnad.

Följande texter om byggnadsstilarna genom åren är hämtade ur Tore Tallqvists skrift.

 

Gamla stan 1546 - 1750

Fiskeläge och hamnplats

Ett utmärkande och karakteristiskt drag för Gamla stan är dess läge på en udde på den yttersta spetsen av en väldig sandås som sänker sig ned mot Pojoviken. På denna udde har förmodligen redan under medeltiden funnits ett fiskeläge med små timmerkojor. Fiskeläget anlitades som hamnplats för fartyg från Reval och andra orter. Här växte staden upp söder och västerom torget och kyrkan. År 1546 fick Ekenäs stadsprivilegier av Gustav Vasa.

Tjugofem år efter stadens grundläggning år 1546 var antalet skattskrivna inte mer än fjorton, dock tretton fler än antalet hästar. Då inträffade en för staden avgörande händelse. Ekenäs kom elva årtionden framåt att lyda under grevskapet Raseborg. Som residensort förde dock Ekenäs en rätt blygsam tillvaro. Över den stilla idyllen höjde en enkel träkyrka sitt tjärade spåntak och stadens yttre avspeglade en allmän fattigdom. Den äldsta bebyggelsen utgjordes av små timmerhus.

Gamla stan 1750 - 1820

Allmogens byggnadskonst

År 1750 var Ekenäs med sina 500 invånare en anspråkslös agrar köpstad, som återhämtat sig efter tunga prövningar. Vid sidan om stadsnäringarna handel, hantverk och sjöfart ägnade sig stadsborna åt jordbruk, boskapsskötsel och fiske. De flesta hushåll hade egen humlegård och eget fähus. Utanför tullstaketet fanns den egna åkertäppan och vid stranden ofta sjöboden. Allmogens byggnadsrätt tillämpades fortfarande fritt på stadsområdet. Bostadsbyggnaderna var i regel enkelstugor eller parstugor med eller utan framkammare. Uthusbyggnaderna gränsade ofta mot gata. Tomterna omgavs av gärdesgårdar och saknade plank och portar. Ekenäsborna hade än så länge möjlighet att uppföra sina byggnader "utan avseende på samfundets bästa och landets prydnad" . Allt detta var ägnat att ge staden en idyllisk och lantlig prägel.

Utvidgad handel och sjöfart

I mitten av 1700-talet bestod Ekenäs stad av 99 bebyggda tomter 114 hushåll. Seglationen på Stockholm var en viktig näringsgren, även om allmogens och järnbrukens omfattande export lade hinder i vägen för stadens utveckling. Nu inrättades borgmästarämbetet och år 1752 valde staden sin nya borgmästare. Från och med nu uppmuntrades stadsborna att bygga mera prydligt och mera stadsmässigt. Nu uppkom även den första stadsartade bebyggelsen. Stadsnäringarna började utveckla sig och byggnadstakten blev allt livligare mot seklets slut. Stadens näringsliv upplevde ett uppsving till följd av den utvidgade sjöfarten. Både rederier och skeppsvarv växte upp och några djärva företagare ökade stadens inflytande och betydelse. Kort efter sekelskiftet gick dock konjunkturerna nedåt. År 1820 bodde i Ekenäs 1200 personer.

Gamla stan 1820 - 1850

Ekenäs brand år 1821

År 1821 drabbades Gamla stan av en förödande stadsbrand. Kyrkan och tretton gårdar i dess närhet brann ned. Efter denna katastrof vidtog man nya försiktighetsåtgärder. De statliga myndigheterna uppmanade Ekenäs att reglera gatunätet i Gamla stan för att göra bebyggelsen mera brandsäker. En stadsplan uppgjordes, som dock visades vara allt för radikal och orealistisk. Stadsplanen kom att följas blott på det nerbrunna området i kyrkans omedelbara närhet. Efter branden breddades Stora Kyrkogatan succesivt och hade vid seklets mitt i stort sett sin nuvarande bredd och utformning. Även Lilla Kyrkogatan breddades efter branden. Tvåvåningsträhus försvann ur gatubilden och det blev allt vanligare att uppföra separata bagarstugor på gårdarna där den eldfarliga bakugnen inrymdes.

Gamla stan 1850 – 1885

Mot nya tider

Mitten av 1800-talet innebar stora förändringar även för Ekenäs. Skråväsendet upphörde år 1868 och näringsfrihet infördes. Den första industrin uppstod i Ekenäs. I slutet av 1800-talet grundades ett bryggeri vars bebyggda kvarter bevarats bakom tennisbanorna. Med undantag av nödåren på 1860-talet kännetecknades tiden efter 1850 av mångsidig och livlig verksamhet på många områden. Detta lämnade också spår i Gamla stan.

Gamla stan fick efter seklets mitt också många av sina öppna platser. År 1860 byggdes terrassen och stenmuren runt kyrkan och Stora Kyrkogatan breddades samtidigt. År 1863 fylldes Basatorget och år 1871 fick Fisktorget en tidsenlig lyftning. År 1880 hade parken bakom kyrkan förstorats till sin nuvarande storlek.

Gamla stan 1885 - 1905

Tiderna förändras

Kring sekelskiftet utvecklades Ekenäs till en liten industriort. Från mitten av 1880-talet till år 1905 ökade stadens befolkning med 60 procent. Samhällsutvecklingen förändrade också Gamla stan. Det blev vanligare att man inrättade butiker i gamla hus och omdisponerade större bostäder för att kunna ta emot hyresgäster.

Den dominerande byggnadsstilen vid sekelskiftet var nyrenässans. Utmärkande för byggnaderna var bl.a. det maskinhyvlade virket, det tredelade T-fönstret och den djupa takfoten som frigjorde vattentaket från huskroppen. Tak och skorstenar täcktes med plåt och takytan bröts ofta med ett vinkelställt takfall mot gatan.

Gamla stan 1905 – 1920

Nya tider

Den snabba samhällsutvecklingen fortsatte i Ekenäs fram till åren före första världskriget. Industrin växte och folkmängden hade år 1915 stigit till 3250 personer.

Kring år 1905 övergick nyrenässansen så småningom i jugendstilen som kom att bli den dominerande byggnadsstilen fram till första världskriget. Ett allmänt kännetecken för byggnader från denna tid är T-fönstret med den övre vilande fönsterbågen indelad i små rutor.

Gamla stan 1920 -1955

20-talets intresse för byggnadsvård

Efter första världskriget låg nybyggnadsverksamheten i Gamla stan mer eller mindre nere. Inne på gårdarna uppfördes här och där nya uthusbyggnader vilka än idag känns igen på grund av det tidtypiska gråa cementteglet. I samma takt som Ekenäs hade vuxit fram till en liten industriort hade man alltmer börjat uppskatta den förindustriella stadens egenskaper som framför allt fanns bevarade i Gamla stan. Man formulerade krav på att bevara den gamla stadsmiljön men tyngdpunkten låg på idéspridningens område. Enskilda fastighetsägare föregick med gott exempel och rustade upp gamla gårdar i Gamla stan. Samtidigt arbetade dock tiden på en förändring som innebar ett hot mot byggnadstradition och byggnadsvård.

30-talets förändringar

Den avgörande förändringen inträffade omedelbart i början av 1930-talet. Den kommunala vattenledningen byggdes ut i Ekenäs. Gårdsplanens centrala boendefunktioner försvann så småningom när man började installera moderna kök, badrum och toaletter i de gamla bostadsbyggnaderna. Byggde man nytt var gården inte längre den naturliga utgångspunkten för planeringen. Den gamla stadens organiskt och hierarkiskt framvuxna struktur var allvarligt hotad. 30-talet utvecklingsoptimism rimmade illa med varsam byggnadsvård. En nybyggnad tilläts kraftigt kontrastera mot den gamla omgivningen. Ett bestående monument från 30-talet är ”Slottet” (Linvävaregatan 10) som fritt placerad på sin tomt sprängde sönder idyllen ute på Barckens udde.

Gamla stan på 40- och 50-talet

”Slottet” och ”Garveririvningen” fick efter kriget mera anspråkslösa efterföljare. I likhet med ”Slottet” utformades nybyggnader som fristående egnahemshus (Sjöformansgatan 4, Södra Strandgatan 1 B) och onödig rivning fick fortgå. Stora Kyrkogatans gatubild förvanskades i början av 50-talet då stora skyltfönster öppnades i gamla timmerbyggnader. Man började dock samtidigt inse att Gamla stans framtid var allvarligt hotad. Ekenäs 400-årsjubileum, C.J. Gardbergs och Th. Lindqvists inventeringar av gamla trähus och tillkomsten av det nya stadsmuseet bidrog alla till att praktiska initiativ i bevaringssyfte togs. År 1956 godkändes en bevarande stadsplan över Gamla stan. Målsättningen var att det historiskt givna skulle bli vägledande för framtida planering och arkitektur.

Gamla stan 1955 - 1982

Varsam byggnadsverksamhet

Under de senaste decennierna har nybyggnadsverksamheten vittnat om försök att anknyta byggandet till traditionen. I stället för nybyggnader som kontrasterar mot den gamla bebyggelsen har man försökt planera nybyggandet så att dessa kompletterar existerande bebyggelse. Ett tidiigt exempel är den nya prästgården (Stora Kyrkogatan 10) som uppfördes 1956 och som planerades i nära samarbete med Arkeologiska kommissionen (nuvarande Museiverket). En av de senast uppförda byggnaderna i Gamla stan är Motel Marines kvarter vid Kammakaregatan 1. Motellet är ett utmärkt exempel på att man även kan bygga modernt i Gamla stan och samtidigt anpassa. För att detta skall lyckas räcker det inte att man endast beaktar nya krav och önskemål. Dessutom krävs förståelse för den gamla miljöns tidlösa kvaliteter och en omsorgsfull detaljplanering.